Förlossningsberättelse

Galet att Melissa blir 4 månader idag! Och därför lägger jag ut förlossningsberättelsen här. Den är lite omskriven, för er som läste den på den förra bloggen.

vi hade beräknat datum på torsdagen den 12e Augusti. Men torsdagen gick mot sitt slut och jag förstod att vi inte skulle få se vårt hjärta den här dagen. Runt 6 vaknade jag på fredagsmorgonen av att jag var hungrig. Kände samtidigt en liten molande värk i magen, ganska lik mensvärk som tar fart ut i benen. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara värkar, jag menar, värkar ska ju kännas så starkt, säger alla. Jag la mig och somnade om, men vaknade vid 9 igen. Men vad är det här? Träningsvärk i magen?! Mycket, mycket konstigt tyckte jag, eftersom jag hade haft foglossning sen vecka 20 och kunde i princip inte röra mig på 20 veckor.

Den molande värken i magen hade blivit lite starkare nu, men det klickade fortfarande inte att det var värkar. En snabb tanke kom att det kunde vara värkar, men jag tyckte fortfarande inte att det gjorde tillräckligt ont. Jag tog två st alvedon, som barnmorskan sa att man kunde göra och om det var vanliga förvärkar, så avtog dem. Men alvedonen satte aldrig igång med magin och nu började det faktiskt göra ont, så jag kollade på klockan.. oj, det är nog värkar! Värkarna satt i 1 minut åt gången, med ca 5 minuters mellanrum. Klockan var då halv tio. Jag drog iväg ett snabbt sms till Cattis, som skulle köra in oss, att hon skulle hålla sig i närheten, för att nu var det nog kanske dags. Herregud, ska vi få vårat barn idag?! Fredag den 13de, typiskt oss. ;) Vid tio klev jag upp ur sängen för att ta en dusch och sa till Patric att det troligtvis var värkar som jag hade.

I duschen blev värkarna svagare och jag tänkte att ”Jaha, det är bara förvärkar”. Värkarna fortsatte, men inte alls med samma styrka och med allt längre mellanrum, så hoppet om att få trycka ut ett barn den dagen försvann mer och mer. MEN sen vände det! Med full fart var de igång igen och när de kom 3 stycken på 10 min, ringde jag in på förlossningen och de bad mig komma in. Det snurrade till i huvudet och jag började förstå att det är dags nu, vi ska få vår efterlängtade lilla bebis! Jag ringde till Cattis och hann i princip säga ”ja”, ”Hejdå”, så var hon här på någon minut. Vi packade oss ut i Cattis lilla blå, som var utrustad med filtar och både det enda & det andra, för säkerhetens skull. Vi var nervösa och i extas samtidigt som värkarna tog musten ur den energin på en sekund. Mellan Delsbo och förlossningen kom värkarna tätt, tror det var 8-9 stycken mellan Delsbo och Hudik, och de var väldigt intensiva.

Väl inne på förlossningen fick vi ligga inne i ett ”för rum”, där de gjorde CTG kurva. Barnmorskan sa att hon sov inne i magen och verkade inte alls vara sugen att komma ut.. dessutom avtog värkarna nästan helt och vi var rädda för att vi måste åka hem igen. Jag fick ett glas med söt saft med massa is i, som tydligen skulle få lillan därinne att vakna till. Den kalla saften hjälpte inte, utan de måste puffa och putta på magen. Det var obehagligt och värkarna kom tillbaka efter de hade puttat lite. Vi fick byta rum till en riktig förlossningssal, tankarna snurrade och det var svårt att tro att det verkligen var på gång nu.

Strax efter halv tre var värkarna i gång och barnmorskan gjorde en undersökning för att se hur öppen jag var, vilket var 3 cm. Hon föreslog att vi skulle ta hål på vattnet, för att skynda på det lite. Så hon tog hål på vattnet.. och det hela brakade lös, snabbt! Värkarna blev riktigt intensiva och jag försökte fokusera på andningen, som vi lärt oss på föräldragruppen. Riktigt, riktigt svårt hade jag med det.. andas in med näsan och ut med munnen, var ingenting jag la ner mycket energi i. Jag flåsade och flåsade och någon ”tar av smärtans topp”, kände jag då verkligen inte av. Nej, jag ville ha någon bedövning, NU! På föräldrautbildningen gick vi igenom massor med olika bedövningar, så jag var villig att prova allt utom EDA. Barnmorskan tittade på mig och flinade lite, ”det enda som kommer hjälpa dig nu, är EDA eller lustgas.” VA?! Men alla andra bedövningar då?! All massage och akupunktur, sterila kvaddar och de andra sakerna. Dom då?! Det var inte mycket att göra åt, så jag fick lustgasen.

Jag tog långa, långa drag av lustgasen, men blev mest yr och illamående av den. Nej usch, någon mer lustgas ville jag inte ha då den gjorde mer skada än nytta. Jag började må riktigt illa och fick en spypåse, som jag fyllde till hälften, medan en värk kom. Och tro mig, att kräkas samtidigt som en värk kommer är inge vidare. Jag visste inte om jag kissade på mig, eller om det var fostervattnet som kom. Det vet jag fortfarande inte! För att vara på den säkra sidan, gick jag på toaletten.

När jag kom ut möttes jag av skräckslagna blickar från en stackars föräldrautbildningsgrupp, som fick se mig, i den vita sjukhus rocken, med massa band runt magen som en svettig flåsandes jagvetintevad. Både jag och Patric kunde inte göra något annat än att skratta.. det såg förjävligt ut och den gruppen har nog ärr för livet! Kvart över tre kom en värk som var starkare än alla andra.. jag flåsade och flåsade, men aldrig tog den jäkla minuten slut. Fem minuter gick och barnmorskan gjorde en undersökning och jag var öppen 4cm. Jag ville ha någon bedövning, men den enda jag kunde ta var EDA, eller prova lustgasen igen. Nej nej nej NEJ, aldrig i livet att jag skulle ta någon av dem! Värken fortsatte. Den hade hållit på i 15 minuter och jag kunde inte hålla igen. Andas ut värkarna, hur fan ska man göra det när den aldrig tar slut!? Jag skrek, för herrejävlar vad ont det gjorde. Varför tar värken aldrig slut!!!?? Det gjorde så ont att jag tillslut gick med på att ta EDA. Sköterskorna började göra i ordning sprutan och jag kunde inte få den fort nog.

Tio i fyra hade värken hållit på i 35 minuter och visade inga tecken på att ta slut.. Jag kände hur det började trycka på neråt och hur kroppen började krampa smått. ”Det känns som att den kommer!!”, skrek jag till Patric, och barnmorskan skynda sig göra en till undersökning av mig. Jag var då öppen 9,5 cm. Jag hade öppnat mig 4,5cm på 35 min. Krystvärkarna var på gång! EDAn var bara att glömma, för den skulle aldrig hinnas med. Kroppen krampade och jag ville trycka på, men jag fick inte, i och med att jag hade en halv cm kvar att öppna mig. Men jag kunde inte hålla emot, kroppen krampade av sig själv.

Klockan var strax innan fyra då jag började krysta. Sjukt häftig känsla, när hela kroppen tar över och sköter det själv, i princip. Min kropp sa ja, men mitt huvud sa nej, De sista krystvärkarna var jag villig att ge upp, jag ville inte mer, det gjorde så ont och var så fruktansvärt obehagligt. Det kändes som att hela jag skulle gå itu. Det blev långt mellan krystvärkarna och i stunderna mellan dem, var jag som i en dvala. Troligen skyhög på mitt eget adrenalin och jag var helt slut.. jag trodde att krafterna var borta. Men med min älskade, bästa sambo & barnmorskernas peppning, fick jag krafterna tillbaka. För sådär kunde jag inte hålla på. Jag har ju stånkat och stönat efter den här lilla varelsen, nu får jag fasen få ut den också!


16,25 tryckte jag på med alla krafter jag hade kvar och ut kom världens vackraste. De la upp hon på min mage och all värk var borta. ”PATRIC VI HAR FÅTT EN TJEJ!!”, skrek jag.. lagom i chock, dels över hela händelsen och dels för att det blev en Melissa. Vi hade ju trott stenhårt på en liten pojke hela tiden. Hon var så fin tyckte vi, fast hon var kletig och lite blå. Vi kunde knappt förstå det.. vi var äntligen mamma & pappa och det är hon som har sparkat & levt om i min mage. Helt otroligt!

Hon var 51 cm lång & vägde 3494 gram. :)