Förlossningsberättelse

Fredagen den 8one februari, när jag hade gått 6 dagar över tiden, hade jag i princip gett upp. Hoppet om att vår lilla bebis skulle komma ut, fanns inte. Vi hade varit så säkra på att det skulle bli en tidig bebis i och med mina tidiga förvärkar. De senaste helgerna hade Melissa fått åka till Niken, utifall det skulle sätta igång. Men den här fredagen hade vi bestämt oss för att hon skulle få vara hemma. Nu skulle vi tusan inte släppa iväg henne förrän det var dags. 

Patric kom hem lite tidigare än vanligt från jobbet och vi for och handlade för fredagsmys. Tacos, chips & dipp och lösgodis! Jag hade inga känningar när jag gick och la mig och var övertygad om att den här helgen inte var en bebishelg. 

På Lördag, den 9onde, 00:15 vaknade jag av en väldigt stark värk. Jag förstod inte att det var en värk till en början, utan trodde det var bebisen som levde rövare som vanligt. Men när den andra värken kom förstod jag att jag hade värkar. Jag klockade dem och de var runt 01:30 långa, med 11 minuter mellan dem.

Till en början gjorde de inte så ont, så jag trodde att det lika gärna kunde vara förvärkar. Men ju fler värkar som kom, desto mer intensivare blev dem. Men det var fortfarande långt mellan dem, så jag lät Patric sova vidare. 

Efter 1,5 timme slutade värkarna i 30 minuter och jag var nära att somna om. När de väl kom tillbaka var klockan 02:23 och de var starkare än förr. Jag vred mig i smärta och gjorde mitt bästa att försöka andas igenom dem. Det är ett under att Patric sov fast jag låg och halvt hyperventilerade bredvid honom!

När klockan var 03:56 kände jag att det kanske var dags att väcka Patric och förbereda honom på vad som var på gång. Värkarna var fortfarande väldigt starka, men inte så starka att jag ville ringa förlossningen än och dessutom var det alldeles för länge mellan dem tyckte jag. Jag hade inte ens två värkar på tio minuter och menade att det var ett tag kvar innan vi måste åka in. När jag väntade Melissa for vi in när vi hade tre värkar på tio minuter. 

Patric hjälpte mig ner till duschen och väl där inne avtog värkarna. De gjorde inte lika ont och blev inte längre än 30 sek åt gången. Det gjorde att jag stannade lite väl länge inne i duschen och när jag  skulle ta mig ut ur duschen, insåg jag att det kanske var dags att åka in. Patric hade redan förstått det och hade väckt Melissa, klätt på henne och stod redo att fara. Nu hade värkarna ändrat sig från 11 minuter mellan och 1:30 långa till varannan minut och 30 sek långa.

Vi började förstå att det var bråttom och 04:40 skyndade oss ut i bilen. Jag ringde förlossningen och berättade att vi var på väg och att det hade blivit ganska bråttom.. Hon på förlossningen frågade mig om jag hade krystvärkar, men det hade jag inte… då. Vi hann inte mer än att komma utanför Delsbo så blev värkarna otroligt intensiva och när jag tittade på magen såg jag att den stora bullen hade blivit ett litet paket. Jag förstod då att krystvärkarna hade kommit. Vi hade mer än 2 mil kvar till förlossningen och skulle in med Melissa till Niken. Jag gjorde mitt bästa att andas igenom värkarna och att vara tyst, så inte Melissa skulle bli rädd. Som tur var satt hon och babblade hela vägen om att hon skulle åka till ”mommo motta”. 

När vi svängde in på gården hos mamma och pappa slog tanken mig att vi kanske skulle stanna där och ringa ambulans för säkerhetsskull, men insåg att det skulle ta längre tid. Patric skyndade sig ut ur bilen för att knäppa loss Melissa, medan mamma sprang ut i morgonrocken och tog emot henne. Sen var det full fart mot förlossningen! 

Jag hade inte sagt något om krystvärkarna till Patric, men nu när vi lämnat av Melissa sa jag att ”Du måste skynda dig, jag har krystvärkar”. Hur snabbt han körde, vet jag inte. Men det kändes alldeles, alldeles för långsamt. Nu när Melissa inte var kvar i bilen behövde jag inte tänka på att vara tyst och kunde skrika bort värkarna. Kroppen krampade och jag försökte stoppa det genom att trycka benen mot golvet och dra mig i handtaget upp mot taket. Ju närmre vi kom till förlossningen, desto mer säker blev jag på att vi inte skulle hinna. Och om vi inte hinner, vart ska jag föda!? I baksätet hade vi två bilbarnstolar och i skuffen skulle vi frysa ihjäl om vi låg. HUR ska vi klara av det i framsätet? 

När klockan var 05:00 kände jag ett tryck och någon sekund senare gick vattnet. Vi var inte långt från förlossningen då, men det kändes som flera mil och man kan med snälla ord säga att då började jag få panik. Jag hade aldrig varit så säker på att något skulle gå åt helvete, som då. 

När vi äntligen kom fram till förlossningen parkerade vi alldeles utanför dörren. Jag kämpade mig mot dörren, med fostervatten som rann nerför benen, dyblöta byxor och krystvärkar. Dörren var låst och Patric ringde på klockan, men hann inte säga åt dem att öppna innan jag kastar mig mot högtalaren och skriker ”Jag har krystvärkar!!! Hjäälp miig!!!”. 

När vi äntligen kom upp på förlossningen och in i ett rum, var klockan 05:10 och det var bara att riva av kläderna, få på sig sjukhusrocken och lägga sig i sängen. Medan jag klädde av mig fick jag andas igenom två krystvärkar. Barnmorskan skulle kolla hur pass öppen jag var, men behövde inte mer än att sticka in ett finger för att känna att huvudet nästan var ute. 

Putte måste ut och flytta på bilen, då den stod i vägen om det skulle komma fler som hade bråttom. Men innan han sprang iväg provade jag att krysta, den krystvärken var det inte något drag i, så han skyndade sig iväg för att flytta på bilen. Han hann inte mer än att stänga dörren bakom sig, så kom en till krystvärk. En stark sådan! Det var bara att andas igenom den. Jag tänkte minsann inte föda vårat andra barn medan Pappan är och flyttar bilen! 

Det kom en till stark krystvärk som jag var tvungen att andas mig igenom. När han äntligen kom in igen, var klockan 05:25. Han hann inte mer än att ställa sig bredvid mig så kom ännu en krystvärk och jag krystade! När luften tog slut tog jag ett till andetag och följde med kroppen som i princip sa åt mig att inte sluta krysta. När den värken var slut, var huvudet nästan ute och nu väntade vi bara på att en till värk skulle komma. Barnmorskan tryckte lite på magen som framkallade en till värk, jag tog ett till andetag och hann inte mycket mer förrän hon var ute klockan 05:30. 

Vi skrattade och sa ”jaha, är det klart nu!?” Vi var inne på förlossningen i 20 minuter innan hon är ute. En drömförlossning! Jag gick inte sönder, men de sydde ett stygn i förebyggande syfte, då det kunde svida när jag kissade.Vi for hem samma dag, då jag mådde oförskämt bra. Det kändes knappt att jag hade varit med om en förlossning.

Nu i efterhand kan vi skratta åt vår galna bilfärd tidigt på morgonen och hur snabbt det gick och hur det kunde ha gått. Men just då var det inte så roligt. Om det hade varit samma bilfärd mitt på dagen hade vi inte tagit oss fram lika snabbt och vem vet vad som hade hänt då? 

Äntligen fick vi vår lilla Tuva. Som var välmående och lika fin som sin storasyster. Vi kan omöjligt bli lyckligare!