Och samtidigt som jag tokpepp på att få föda och bli fri från att inte kunna andas, vanka och att vara osmidig, är jag livrädd. Jag börjar minnas mer och mer hur ont det gjorde.. Jag ville inte ha bedövning förra gången och är väldigt osäker om jag vill ha det nu. Eller, en stund skrek jag efter bedövning och när doktorn kom med racerfart, var det alldeles för sent och dags att krysta.
Förra gången visste jag inte alls vad som väntade och nu vet jag precis. Det skrämmer mig lite.
Nu har vi också Melissa att tänka på. Även om vi har flera underbara familjer som ställer upp, är det en oro att inte veta. Hon blir så olycklig när hon ser att jag har ont och jag hoppas att hon slipper se mig med värkar..
Nu har jag fått skriva av mig lite. Har ni tips - snälla dela med er :)
1 kommentar:
Det kommer gå fint Eva! Jag kände likadant nu när Arthur skulle komma. Var orolig för smärtan, det är som du säger, andra gången vet man vad som väntar...=) Men man vet också vad somm kommer efteråt på ett annat sätt.Man vet att för varje gång det gör ont så är bebis ett steg närmare...klyschigt men sant. Man vet också att man faktiskt (otroligt nog) "glömmer bort" allt det onda och jobbiga när bebisen väl har kommit. Melissa kommer ta det fint även om hon ser dig ha ont. Thelma var alldeles yrvaken just då och var orolig hon med, men när hon väl fick träffa lillebror och prata om det så förstod hon. Hälsa fina familjen och lycka till! Kram!
Skicka en kommentar